Login
+Follow
Login

Kungsleden 2016: Hej då!

By Jochen Klug 2016.08.15 in Vandring

Jag skriver detta inlägg i förväg, gör det redo för att vid porten till Kungsleden i Abisko ladda upp, stänga av mobil och ge mig av.

Jag har 43 mil framför mig. Trampandes, skuttandes, vadandes, stånkandes och, förhoppningsvis, leendes. Telefonen kommer förbli avstängd tills jag nått målet i Hemavan, det kommer vara jag, mitt tält och alltet.

Vid det här laget har jag berättat allt jag kunnat, somliga av er är säkert trötta på det redan, andra lika spända inför det här som jag är. Men för säkerhets skull, här är en sista sammanställning:

  • Jag startar i Abisko och går hela Kungsleden, cirka 43 mil till målet i Hemavan.
  • Jag har skapat en Google-karta som i grova drag visar de tänkta dagsetapperna med kort beskrivning per etapp. Ni hittar den kartan genom att klicka här, men betänk att väder, ork, björn och andra infall kan påverka utfallet kring hur de faktiska etapperna blir.
  • Jag har en GPS-sändare som under vandringsdagar positionerar mig var tionde minut. Informationen samlas på en karta som ni når genom att klicka här. Positioneringen är dock bara kvar i sju dagar, så kolla minst en gång i veckan för att inte missa något.
  • Med hjälp av denna sändare kommer jag varje morgon och kväll skicka ett meddelande till valda e-postadresser och mitt twitterflöde som meddelar att jag antingen ger mig av för dagen eller har kommit fram och slagit upp läger. Jag kommer också skicka ett meddelande på samma sätt de dagar jag tar en vilodag, så ni inte tittar på kartan och blir rädda om jag inte rör mig en meter.
  • Jag kommer mestadels bo i tält, stuga kommer nyttjas enbart vid dåligt väder eller om jag av annan anledning behöver en natt inomhus.
  • Jag försöker uppmana er och andra att samla ihop lite pengar till Cancerfonden som en symbol för denna vandring. Jag har ett mål på 1 000:-/mil jag går men varje krona är välkommen. Insamlingen finns på denna länk och jag är lika tacksam för bidrag som för hjälp att sprida den och berättelsen om att jag gör detta.
  • Bloggande med mera kommer inte ske under vandringen men jag har för avsikt att filma och fotografera och att var kväll med papper och penna skriva ner dagens händelser, känslor och upplevelser. I vilken form det sedan publiceras återstår att se, ni får helt enkelt ha tålamod och vänta till oktober någon gång för att få hela berättelsen.

Nå.

Pirret i magen, rycket i benen, näsan i vädret och solen i ansiktet. Nu går jag. Vi hörs igen i mitten av september.

Puss & Kram.

Jochen

Kungsleden 2016: Skärrad och lomhörd i natten

By Jochen Klug 2016.06.18 in Vandring

Skrivandes detta är det mindre än två månader kvar till avfärd och det börjar bli dags att ta tag i detaljer, samla ihop allt som ska packas, proviantera det sista och förbereda depåer. Planerandet och förberedandet är tveklöst väldigt roligt men jag får ju inte missa det detta i grund och botten handlar om så första helgen i juni var det läge för ännu en träning med ryggsäcken på. Nu skulle även tält och liggunderlag provas på i fält och inte bara i trädgården och på vardagsrumsgolvet. Det blev Bohusleden som föll mig på läppen denna gång och etapperna 8, 9 och nästan hela 10. Enligt deras egna kartor 7,5 + 11,5 + 13,5 km, enligt mina egna mätningar i Movescount 8,1 + 12 + 14,4. Planen var att övernatta i slutet av etapp 9 och att avvika från etapp 10 närmare hemmet. Det hade varit rejält varmt de senaste dagarna men lugnat sig lite inför helgen, tveklöst dock skulle det bli svettigt. Lotti skulle på spahelg i Varberg så det passade bra att hon släppte av mig och min ryggsäck utanför Diseröd innan hon försvann i ett dammoln och jag tog de första kliven in i Svartedalens Naturreservat.

Jag hade packat min nya 40-liters Lundhags Dovre med det jag tyckte jag behövde. En kort tur så jag kunde lyxa till det lite med lite extra mat, tyngre snacks och ”för säkerhets skull”-prylar. Tält och sovsäck tog givetvis mest plats men man blir lätt bortskämd med en större säck, inte bara sett till utrymme. Även smådetaljer som remmar, extrautrymmen och finjusteringsmöjligheter är mer begränsade på en liten säck. Nå, cirka 14 kg blev det varav dryga kilo två var vatten i Osprey vätskesystem och flaska vid sidan om.

Etappen som sådan är väldigt fin men också ganska rejält kuperad. Det blev jag varse direkt då det blev en brant stigning upp mot ett hygge bara ett tiotal meter efter start. Gott att få igång flåset ordentligt och det hade blivit en sen (och inte torrlagd) kväll dagen innan så lite fysisk aktivitet var vad kroppen behövde. Att traska genom fin mossig gammelskog med solen strilande ner mellan granstammarna så att allt blir sådär solvarmt grönt är inte det sämsta. Då och då dök en liten sjö eller tjärn upp vid sidan av leden och efter någon timma tog jag min första paus vid Stora Sörsjön. Lite snacks och test av mitt nya Joby-stativ till kameran innan det blev dags att kliva vidare bland klippblock, gamla backstugor och granbarr.

Kartan jag hade med var den som tillhandahålls gratis på Bohusledens hemsida, en grovhuggen pdf. Det finns bättre och mer såväl detaljerade som informativa kartor att köpa, men då det handlade om två dagar och en tydligt uppmärkt led såg jag inte direkt behovet för det just denna gång. Det gjorde att man inte alltid hade uppskattat hur långt ifrån ett etappmål man var och när då och då en tydlig milstolpe dök upp kunde man bli överraskad åt båda håll. Jag trodde till exempel att jag skulle vara närmre Bottenstugan än jag var när magen började kurra efter lite lunch. Kanske berodde det på riktigt branta partier där man på vissa ställen till och med byggt trappor för att över huvud taget möjliggöra passage men jag fortsatte ändå tills jag kom fram. Det kan ju vara något att dra lärdom av i fjällen, att stanna när hungern sätter in, inte vid specifika mål. Det blir nog lättare, då tidsspannet är större, men att lära sig att lyssna på kroppen blir viktigt.

Vid Bottenstugan (där etapp 8 tar slut) var det tydligen familjedag med någon scoutkår så det vimlade av ungar och deras föräldrar medan jag tog av mig kängorna och vispade ihop en liten fruktsoppa och en kopp kaffe på mitt Primuskök. Jag satt väl någon timma innan jag fyllde på mina vattenflaskor i gårdsbrunnen och gav mig av igen. Det hade gått åt mer vatten än jag trodde och jag började fundera på fortsättningen. Jag har inte en speciellt känslig mage, men jag ville ju inte ta vatten ur vilken tjärn som helst heller. Det är ju inte glaciärvatten direkt och på en del sjöar kunde man tydligt se att vattenståndet var lägre än normalt. Min hjärna kalkylerade dock att jag skulle klara mig till kvällen då jag kunde koka vatten för nästa dags strapats.

Efter en dryg timma denna gång var det dags för nästa rast, även detta vid en sjö, Härsvatten. På andra sidan sjön badade och tjoade ett gäng ystra ungdomar som studentikost betedde sig såsom ungdomar gör i början av såväl sommaren som livet. Norrut, i mitten av sjön på dess östra sida och på en lite avsides udde dök ett par upp, gissningsvis för att på så sätt få lite avskildhet på sin badtur. Jag kunde inte ha mer rätt… När jag gick vidare längs med västsidan kunde jag genom lövverket se att det inte bara var bada de ville göra avskilt. Man kan väl säga som så att de såg till att få en helt egen naturupplevelse där på klipporna, bara de två. Trodde de…

Längst i norr tornade sig en klippvägg upp och i skogen gick leden rakt upp på den. Såpass brant så att man till och med satt ut rep för att hjälpa vandrare åt båda hållen. Det var flåsigt så det räckte, men andnöd och svettig panna var ett enkelt pris att betala för den belöning som gavs väl uppe på sagda topp.

Etapp 9 är minst lika vacker och varierande som 8:an, men den är jobbigare. Här är inga omvägar runt branter, det går upp och ner hela tiden och underlaget är sten, rötter och utlagda stockar/stammar. På hela sträckan finns lite spänger här och var men också många ställen där andra vandrare helt enkelt lagt ut grova grenar och liknande över sumpiga kärriga passager. Med tanke på värmen som hade varit finns det anledning att tro att det väldigt sällan torkar upp här någonsin så bra på fötterna är väldigt viktigt. Mot slutet av etappen kom leden ut på en väg. Inte en riktig väg men inte heller en skogsväg. Det var lös sand och grus, nästan som att gå på en sandstrand och det dammade rejält. Vägen såg ”ny” ut och bristen på tydlig markering av leden är väl också ett exempel på det. Nu är det ju inte svårt att följa en väg, men det hade varit sträckor på väg tidigare med plötsliga pilar in i skogen igen så när man inte sett en orange prick på ett tag började man ju fundera på om man missat något sådant.

När jag kom fram till min tänkta rastplats vid Stora Hästevatten hade jag nästan avverkat 20 km och klockan var strax efter 19:00. Här fanns en ”fast” lägereldsplats och till och med ett par soptunnor. Jag satte mig vid sjön, fräste upp lite korv, blandade i ravioli och parmesan och njöt av ensamheten i naturen. Började fundera på om det fanns en risk att sommarystra ungdomar skulle komma till platsen för att partaja men insåg att det var inget jag kunde göra något åt. Jag tvättade fötterna i sjön, satte upp tältet och packade ihop inför natten. Liggunderlaget från Exped blåstes upp med hjälp av påsen men av någon anledning fick jag för mig att lägga det med huvudändan åt vänster sett från öppningen. Det har ju ingen principiell betydelse som sådant, men då det är den högra delen som öppnas blir helt enkelt i- och urklivande lite mer bökigt så som jag gjorde det. Man lär sig hela tiden.

Det hade svalnat något, men var fortfarande varmt. Jag la mig ovanpå sovsäcken fullt påklädd men tog snart av mig det ena efter det andra. Svetten dröp och att krypa in i säcken var inte att tänka på. Fåglarna tjattrade, asplöven rasslade, änderna flaxade. Jag började väl tänka att jag nog inte kommer att somna strax innan jag gjorde det. Ljuset dröjde sig kvar till cirka 23, djurlivet tystnade och rätt som det var insåg jag att det var lite svalt och jag kröp ner i säcken. Ingen ska påstå att jag hade en ostörd sömn den natten men när det som störde mest var storlommen som tjöt över sjön eller nattskärran som knarrande ekade i natten kan jag inte klaga. Inte heller det tassande och nosande djur under småtimmarna (räv?) som passerade utanför tältduken hamnar på minussidan måste jag säga, även om jag erkänner att jag började fundera på om jag verkligen packat ner maten ordentligt…

Det blir ju sällan sovmorgon i tält. Jag avsåg att få i mig frukost och traska på men då solen inte riktigt kom åt där jag hade mitt läger var knotten de enda som fick i sig något på morgonen. Jag bestämde mig för att packa ihop och äta morgonmålet efter en stunds vandring istället. Jag blev snabbt varm och i kombination med mina redan svettiga kläder hjälpte inget myggmedel i världen. Jag var ett veritabelt smörgåsbord så till slut stod jag där i min regnjacka (en av de onödiga sakerna jag packat ner) med huvan tätt åtsnörad och fällde tält och packade ryggsäck. Jag blev inte mindre svettig av det… Runt 07:00 var jag på väg igen.

Jag hade trott att gårdagens kuperade terräng skulle göra benen rastlösa under natten, något ni kan läsa om här i min roman om Fjällräven Classic (halvägs ner på sidan, direkt efter bildsjoket). Likaså kan man tycka att benen skulle vara lite svårstartade på morgonen dagen efter men båda dessa farhågor kom på skam. Jag kände inget under natten och visst var man lite seg på morgonen men inte alls i förhållande till föregående dags ansträngning. Jag kan bara konstatera att det idoga konsekventa tränande på gym av ben och bål har gett resultat. Visst var det jobbigt när man gick där i branterna, men benen tog aldrig slut, ett riktigt gott kvitto.

Efter cirka fem kilometer blev det frukost vid Västersjön. Sjön är en dricksvattentäkt, men intill den vassiga stranden står ändå vattnet lite still så det blev allt att fylla på flaskan och stoppa i en reningstablett, något jag även gjort igår kväll och i morse eftersom törsten var stor. Primus fram och gröt på kok. Denna gång tände inte köket på första klicket, men det var väl inte något konstigt, eller? Testade ett tips jag hört om i podcasten Färd om att ha blåbärssoppepulver i gröten för att få en krämigare konsistens och därmed slippa jobba med mjölkpulver. Jag gjorde nog inte rätt eftersom det blev stabbigt och inte vidare krämigt. Mer vatten, gärna sötat pulver nästa gång och att inte glömma att salta gröten är nog bra tips, jag får prova mig fram. Så var det dags för morgonkaffe och nu tände inte brännaren alls. Jag höll på länge, men icke. Köket är använt max fem gånger, det här var inte bra reklam för Primus. Som tur var hade jag mitt tändstål med mig, så jag fick mitt kaffe, men det där var inte bra. Inte alls.

Frukostställe. Inte tråkigt alls.
Vid tüskarnas vindskydd

Etapp 10 har väldigt lite av det de båda tidigare etapperna kan skryta med. Här är det mycket mera vandring på väg, det är kalhyggen och sumpmarker och ansträngande även mentalt, just eftersom det inte finns speciellt mycket visuellt att hämta krafter från. Det finns, men den övergripande känslan är att det är tråkigare helt enkelt. Nu hade jag ju redan gått en halvmil före första paus så jag siktade på nästa efter någon timma till eller så. Det skulle finnas ett vindskydd som jag tänkte kunde bli bra men som jag påpekade tidigare var kartan inte tillräckligt detaljerad för att ge en bra bild av hur långt det var dit. Detta resulterade i att stinten efter frukost blev lite för lång. Kombinerat med topografin var det inte helt klokt. Jag hittade till slut vindskyddet, för tillfället ockuperat av fyra tyskar som tydligen hade övernattat där och nu höll på att packa ihop för att ge sig av. Klockan var nu 11:30 och då jag varit igång sedan tidigt kändes det lite märkligt att vänta tills det är som varmast innan man ger sig iväg. Jag satt kvar en stund efter att de gått, speciellt som de gick norrut även de, ville inte riskera att komma ikapp dem.

Min tidplan var nu lite på sniskan och jag bestämde mig för att efter pausen ta mig hem och helt enkelt ta lunchen hemma. Planen var att vika av från Bohusleden efter att ha passerat St Gunnarsvattnet och ta mig medelst grusvägar hem till Lilla Edet. Det visade sig inte bli så lätt. Där jag skulle ta av var mitt i ett kalhygge vilket gjorde den mindre skogsstigen jag letade efter svår att hitta. Innan jag visste ordet av hade jag kommit lite för långt norröver och var ute på grusväg och för långt gången för att vända om. Detta resulterade i sin tur att jag fick gå de sista sex km på asfalterad landsväg under gassande sol. Asfalten blödde och jag kände hur staven klibbade fast på sina ställen. Fötterna brände, jag tog en paus i skuggan men när jag kom hem var sulorna inte glada på mig. Det var som eldar i mina kängor och att sänka ner fötterna i ett kallt fotbad kan ha varit den bästa känslan på denna sida julafton.

På det hela taget är jag dock väldigt nöjd med dessa två dagar. Utrustningen fungerade som tänkt, (bortsett från köket då som sedermera lämnats in på Naturkompaniet som skickat iväg det och reparerat det, återstår att se om det håller fortsatt) kroppen höll med bravur och känslan av att vara ute ensam och trava infann sig snabbt och gav ett kontemplativt lugn som är svårslaget. Riktigt skönt och sommarens vandring har aldrig känts mer rätt.

Om du är intresserad av detaljer och siffror kan du här se info om första respektive andra dagen.

 

Jag filmade 85 minuter men har här komprimerat det till cirka 13:

Kungsleden 2016: Mer träning och test

By Jochen Klug 2016.05.28 in Vandring

Tiden går fort nu. Inte bara sett till datum för avfärd (bara två och en halv månad kvar nu) men även till de sista detaljerna i planering och träning. Jag är lite orolig för att missa de där små sakerna som batterier och kontanter men känner jag mig rätt blir det ett race de sista veckorna och allt blir bra. Tog en sväng på ICA förra helgen för att kolla vad man kan komplettera frystorkad mat med, känns som om varma koppen kan bli ett bra lunchalternativ. Nötter och grejer finns det ju gott om också, men att köpa till exempel cashew i hyllan för ”naturgodis” blir ju grisdyrt, någon med tips på alternativa inköpsställen?

På träningssidan håller jag ihärdigt på med två dagar i veckan på gym där fokus är ben och bål. Tack var min sjukgymnast har jag också kommit på lite övningar för övre bakre rygg, det är ju inte där den stora bärkraften ska finnas men det skadar ju inte med lite uthållighet där, om ni förstår vad jag menar. Jag borde nog få igång lite mer konditionsträning också, kanske stavgång eller till och med löpning, men det är den där tummen…

När det gäller övrig träning är det ju att ge sig ut i markerna och trava som gäller. Göra det som ska göras helt enkelt. Ett exempel på det var ju Vättlefjällsvandringen 1/5, ett annat var en del av en närliggande pilgrimsled vi gav oss ut på i april. Åkte och ställde bilen vid målpunkten, tillbaka till Lilla Edet och handlade lite frukost som vi packade ner och gav oss iväg. Bara små dagryggsäckar, kaffetermos och fika. Pilgrimslederna är som regel inte jätteuppmärkta och de är sällan speciellt krävande heller. Blandar skogsstig med landsväg och åkerkant. Det blev hur som helst en trevlig dag och cirka 13 km i benen innan vi åkte hem igen.

26549254871_63d0477a93_z 26614804425_51ca279a08_z 26588762976_d5feb5bf85_z 26341547250_3d42fb5542_z

Första fälttestet av mitt Hilleberg Akto är nära förestående men jag hade inte testat att sätta upp det ännu sedan jag köpte det så i helgen var det dags. Jag hade ju bara sett det på bild, i butik och på en instruktionsfilm tidigare, men jösses vad lätt det var. Dryga 5 minuter och så var det uppe. Jag är sjukt nöjd. Här en liten film på några minuter som visar hur sjukt jobbigt det var:

Testet kommer ske helgen 4-5/6 då jag avser att vandra norrut på Bohusledens etapper 8, 9 och 10 med övernattning halvvägs. För denna typen av vandring och även för dagsturer tillsammans med Lotti passade jag på när Lundhags hade fabriksutförsäljning att köpa en 40-liters mindre säck. Den är givetvis inte samma sak som min 75-liters V8, den är till exempel av naturliga skäl kortare i ryggbladet och inte heller möjlig att ställa in på det hållet, men för vad den är tänkt att användas till blir den skitbra. Vi testade den i lördags då vi gav oss ut några timmar i Risveden, närmare bestämt Trehörningens Naturreservat. Vi tog oss tid att njuta av den orörda skogen, av de stora flyttblocken och de trolska vyerna och inte minst en dryg halvtimmas lunch i mossan invid Salsjön, en stilla skogstjärn, med bara naturens egna ljud runt omkring oss. Jag ber att få återkomma med film från såväl detta som Vättlefjäll och Pilgrimsleden, tiden räcker inte alltid till för allt man vill… Här några bilder från Risveden dock.

26771526314_1d62b1d084_z

26772565253_408d004793_z

Trollstenarna

Trollstenarna

Salstenen

Salstenen

26771465144_8b7ccd0b8f_z

26772486093_bcf9f31d22_z

Livskvalle

Livskvalle

Ett rå

Ett rå

Kungsleden 2016: Träning på allvar

By Jochen Klug 2016.05.05 in Vandring

Eller ja, allvar och allvar, men på riktigt i alla fall. Första söndagen i maj varje år arrangeras i våra trakter Vättlefjällsvandringen. De hävdar bestämt att det är 25 km men under de fem år jag har gått den har jag aldrig mätt upp den över 21. Det är en blandning av vältrampade stigar, ren skogsmark, skogsväg, bilväg och mer eller mindre otrampat. Det går ömsom rakt fram, ömsom är stigning/lutning tämligen rejäl. Det är ett bra dagsverke när man tagit sig genom det och man känner sig nöjd. Det finns fyra vätskestationer med lite tilltugg och chans till rast och vila. Det var ett tag sedan jag hade ryggsäcken på mig så jag tänkte att det kunde vara dags att börja vänja kroppen nu.

Jag packade den (Lundhags V8 75l) inte precis som jag ska göra i sommar, men jag fyllde ut den med tält, sovsäck, kök, regnkläder, kikare, verktygslåda och lite annat smått och gott. Nytt sedan i somras var ett vätskesystem jag köpt i veckan (Osprey Hydraulics LT) Ryggsäcken är förberedd för dylikt och för att dels se till att alltid ha vatten, dels slippa behöva fippla med flaska hade jag bestämt mig för detta.
hydrapak-osprey-hydraulics-reservoir-for-hydration-packs-LT-600x330 hydrapak-osprey-hydraulics-reservoir-for-hydration-packs-bitevalve

 

 

Jag har valt 1,5-litersmodellen, den tror jag ger tillräckligt med vätska utan att öka på vikten för mycket eller ta för mycket plats i säcken. Den blir väldigt platt efter påfyllning, så utrymmesmässigt är det inga problem. Slangen är lång nog och fästs med en magnet på bröstremmen och dricker gör man genom att bita i ett munstycke och suga i sig vattnet. Mycket smidigt. Som ni kan se på bilden ovan är slangen också delbar vilket gör det lätt vid påfyllning och rengöring, jag behöver inte krångla ur hela slangen ur ryggsäcken.

Säcken vägde cirka 14 kilo vilket givetvis är mindre än vad den kommer behöva väga när jag ger mig av i augusti, men man måste ju börja någonstans. Överlag måste jag säga att det ändå gick bra. Visst, kroppen protesterade lite mot slutet, ovanan av säcken och att hitta rätt inställningar gjorde sitt till. Jag  måste hitta ett sätt att förlänga remmarna till axelbanden, speciellt det högra. Min lätt skadade axel klarar annars inte av att spänna den sidan. Jag tränar axeln hos sjukgymnast regelbundet, men efter en hel dag med stavar känns det ändå, det ska erkännas.

Mina dagsetapper kommer ju variera mellan åtta och kanske 25 kilometer som mest så det här var ett bra test. Jag ska ut fler helger och även prova tältet, jag tänker minimera antalet överraskningar på fjället. Väl hemma var det ungefär en halv liter vatten kvar så storleken på vattensäcken är perfekt. SPOT skötte sig också, i princip. När jag tittade på kartan efteråt var det vid några tillfällen då den hoppat över ett par 10-minuterspositioneringar, men det kan givetvis ha berott på att den inte hade klar sikt uppåt. På det stora hela en nyttig träning alltså.

Jag filmade en del, men filerna är för stora för att laddas upp här, håller fortfarande på och vänjer mig vid den här bloggen. Kan komma att komplettera med en YT-länk senare. Länk till statistiken från Suunto är här: http://www.movescount.com/sv/moves/move103524953

 

Två skärmdumpar, en med karta, den andra med höjdkurva. Uppehållen är pauser, jag stannade klockan då.

Skärmklipp

Skärmklipp2

 

Planer och resor med mera är för övrigt i stort sett klara, det är bara smådetaljer kvar. Mer inlägg kommer efter test av tält, efter fler träningar, efler mer planerande. Strax före min avfärd kommer jag skicka ett mail till intresserade innehållande information och länkar kring mitt äventyr och hur man kan hålla koll på mig. Hör av dig om du vill ha det mailet!

 

Tills dess, bara tre månader kvar till det här: https://t.co/Ps57UFkivC !

En liten ”best of”?

By Jochen Klug 2016.04.24 in Uncategorized

Det här blir första posten på detta nätverk. Har tidigare bloggat på nithrintaag.blogspot.com om lite allt möjligt, men tanken är att här ska resebloggandet hamna och kanske i första hand de som relaterar till friluftsliv. Nu närmast ligger mitt stora äventyr framför mig, att vandra hela Kungsleden från Abisko till Hemavan. 15/8 tar jag de första stegen och jag känner mig tämligen väl förberedd. Mer kommer, så länge får ni hålla till godo med gammal skåpmat från Blogger.

1508 Fj Classic_259

Återanvänt från Blogger: Fjällräven Classic 2015

By Jochen Klug 2016.04.24 in Vandring

[Låt mig börja med en varning. Inlägget är långt. Läs det i omgångar eller bered dig på att folk knackar på dörren innan du är färdig. Och du – klicka gärna upp bilderna, de gör sig i större format!]

Det är nu i stort sett två och en halv månad sedan vi genomförde årets fjällvandring, Fjällräven Classic. Jag och Lotti vandrade ungefär elva mil från Nikkaluokta till Abisko i ett vandringsevent som lockar över 2 000 deltagare från hela världen. Det var dels ett sätt att köra lite budgetsemester efter vår ofrivilliga ombyggnad av huset i vintras, dels helt i linje med vårt nyvunna intresse för vandring och friluftsliv. Men det var också lite av en prövning för att se om mitt projekt för 2016, att vandra Kungsledens alla 43 mil var en bra idé eller om jag skulle få lägga det på hyllan. Som ni förstår av rubriken på detta inlägg kommer det att bli av.

Jag brukar ju reseblogga löpande per dag, men det var inte aktuellt denna gång. Det var ingen idé att räkna med täckning, det fanns ingen möjlighet att ladda prylarna och rent ärligt var man lite för trött på kvällarna för att göra något seriöst försök. Jag körde dock med en gammal hederlig dagbok som jag skrev i för hand, med penna på papper, varje kväll. Orken fick ge hur mycket jag skrev men huvudsaken var att få ner något eftersom jag ju samlade på mig erfarenheter här. Saker jag kunde ha nytta av på #kungsleden16 och lära mig av. Så det här blir mer en övergripande berättelse av vad vi gjorde, hur vi upplevde det och lite bilder av hur det såg ut. OK?

Vi tog tåget upp. Det kan tyckas som ett rookie-misstag men vi ville göra resan till en del av äventyret och inte behöva böka med ryggsäckar på flyget. Vi skulle dessutom ha med en extra väska, en med grejer som skulle fraktas från starten i Kiruna till målet i Abisko, att vänta på oss där. Fler väskor på plan kostar en slant så vi bokade istället tåg i god tid och tyckte vi kom undan med en bra deal. Om man bortser från att vi blev cirka tio timmar försenade på grund av både växelfel i Lerum och urspårning norr om Gävle. Det var inte vi som spårade ur, men på grund av det fick vårt tåg köra inlandsbanan istället med allt vad det innebar. Väl i Boden hade vi tur och kom med ett tåg som gick efter någon halvtimma. De som skulle till Nikkaluokta (antagligen för att tälta där inför starten gissar jag) fick sätta sig på en buss i Boden. Det är ungefär 40 mil… Nå, vi hade som sådant ingen brådska, vi skulle starta dagen efter, men vad som var lite tråkigt var att vi inte fick lämnat in vårt extrabagage denna dag utan fick ta en extra tidig morgon för att hinna med det innan bussen gick till starten i ovan nämnda Nikkaluokta. Allt flöt dock på utan bekymmer, min ryggsäck vägde in på knappa 20 kilo (kommenterat av två asiatiska tjejer vid vågen som ”You strong!”) och Lottis dryga 15. Jag bar tältet och hon bar maten, för övrigt bar vi vårt eget.

Klockan 9 gick den gemensamma starten till tonerna av ”Highway to Hell” och som ett mänskligt lämmeltåg gav vi oss iväg västerut. Före starten kom en känsla över mig som var lite oväntad. Där stod jag, vid porten till fjällvärlden, med naturen framför mig, med äventyret oskrivet, som inför en sorts födelse, en sorts sammansmältning. Ödmjukheten inför storheten i detta var överväldigande, en klump bildades i halsen, min sikt blev något suddig och rösten brast nästan när jag tackade Lotti för att hon ville göra detta med mig, att vi gjorde detta tillsammans. Det här skulle bli bra.

Upplägget på FC är ganska enkelt. Du ska ta dig de elva milen för egen maskin, du bär med dig allt du behöver, du får inte bo i stugor på vägen och du ska ta hand om dina sopor och ditt avfall. Mat, bränsle, bröd och karta ingår i startavgiften och på vägen passerar du sex checkpoints där du ska anmäla dig och stämpla ditt FC-pass. Det finns ingen tidsgräns för hur lång tid du får ta på dig men efter ett visst datum bemannas inte checkpoints längre. Allt sker under eget ansvar och skulle det hända dig något får du själv se till att ta dig till en station för att få hjälp. Så samtidigt som det var väl organiserat var det också så nära en ”riktig” fjällvandring man kunde komma med tanke på omständigheterna. Vi hade bestämt oss för att ta fem dagar på oss, fyra nätter i tält. Hotell var bokat på Abisko turiststation 12/8, vår 26:e bröllopsdag, men att snitta ungefär 2 mil om dagen ska ju inte vara några problem.

Första dagen tog vi oss till Kebnekaise Fjällstation och bortom, totalt lite drygt 20 kilometer. Till en början gick man väldigt mycket tillsammans med andra vandrare (alla FC-deltagare lätt igenkännliga på det orange skynket alla bar på ryggsäcken) så det blev lite köbildning över broar och i trånga passager, men efter någon dryg timma kom ett naturligt stopp vid sjön Ladtjojaure där Lap Dånalds sålde renburgare och kaffe. Efter det blev det mer utspritt och även om man aldrig blev helt ensam på fjället under vandringen framöver så blev det heller aldrig lika trångt som de där första kilometerna. Vi blev snabbt varse att underlaget skulle bli en utmaning. Just den här sträckan som FC går är väldigt populär, lite av svenska fjällens autobahn. Det innebär att leden blir sliten och upptrampad och det som är kvar är stenarna, i storlekar varierande från apelsin till medicinboll och oftast såpass nära varandra så att du inte kan sätta ner foten mellan dem utan du får hela tiden titta ner i backen och avgöra om du ska balansera på stenarna eller vrida/vinkla fötterna mellan dem. Detta för med sig två saker: 1) Det går långsammare att ta sig framåt än du hade trott. 2) Du tittar i högre grad på din skosnörning än på det fantastiska landskap du har framför dig. På tåget från Boden stötte vi på ett gäng herrar från Småland någonstans som var uppe för femte gången eller nåt och de rådde oss att stanna när vi ville njuta av utsikten och omgivningarna, att försöka gå på detta underlag utan koll nedåt kunde kosta mer än det smakade. De tipsade också att inte glömma att vända sig om och se på det vi lämnade bakom oss, ofta en väl så spektakulär vy. Detta tog vi till oss och hade stor glädje av.

Det finns som sagt inga tidskrav på FC, men det är tydligt att för många är det viktigt att göra vandringen på en viss tid, gärna kortare än förra året. Smålänningarna vi träffade på tåget startade fyra timmar efter oss men när vi pausade vid fjällstationen efter 19 km kom de glatt intravande och hejade. Var och en gör givetvis som de vill men för oss är vandringen en upplevelse för stunden, en möjlighet att stanna upp och ta in det som är omkring. Fast det är klart, är det femte gången man går den här sträckan har man ju redan sett den… Vi gick vidare någon timma efter stationen och fann ett bra ställe för tältet vid foten av Keb-massivet. Vi gjorde vår mat och satt i lä bakom en sten och lät blicken vila österut på dalgången och därifrån vi kommit. Tältet var uppslaget, sovsäckarna utlagda och första dagen över. allt kändes bra.

Dag två hade 25 km på schemat. Planen var att tälta vid Sälkastugorna som vi läst oss till hade gott om tältplatser och bra tillgång till vatten, något vi snabbt lärde oss var viktigt vid val av läger- eller rastplats. Vatten överlag fanns det ju gott om som sådant. Små jokkar här och var, större glaciärflöden vid foten av Kebnekaise, större och mindre dammar. Och gott var det! Vi fick en varning när vi startade dock eftersom sommaren var senare än brukligt i år. Vattnet var fortfarande givetvis drickbart, men vi skulle ta ur flöden där det var lite ”fart” på vattnet, inte där det stod still eller bara sipprade fram, eftersom det kunde finnas lite väl mycket humus där. Som svensk är man ju van vid att vattnet som regel är drickbart, men det var tydligt att många av de utländska vandrarna såg detta som extra häftigt och exotiskt. Samtidigt såg man gott om folk som gick med både en- och treliters vattensäckar på ryggsäcken. Bra att dricka, visserligen, men att bära det när du kan fylla på din halvliterflaska i princip när du vill? Mot slutet av vandringen, vid foten av Kieron, pratade jag med en kille som hade en treliters kamelpåse och han sa att han slutat att fylla den efter ett tag och nu bara körde med mindre mängd i stor påse. Visst, det finns en bakterierisk då, men på en sådan här kort vandring är det ett mindre problem. Han påpekade också att det fanns en praktisk poäng med den större påsen, man kunde fylla på den på kvällen och därmed ha vatten direkt på morgonen och slippa gå iväg att hämta det första man gör. Man kunde till och med välja tältplats utan att behöva tänka lika mycket på tillgången till vatten.

Där vi var första natten hade vi en fors av glaciärvatten bakom oss och i detta isande kalla vatten gjorde jag min morgontoalett. Inte i den stora forsen, men i en mindre kusin till den. Tro mig, det var kallt så det räckte och det var inga problem att vakna… Känsliga tittare varnas för bilder nedan. Att vakna upp till sol och bergen runt omkring oss och fjällabbens skri var magiskt. Vi packade ihop och gav oss iväg på en dag som skulle visa sig bli lite av en kamp för mig. Till en början var underlaget tämligen plant och fint, men ju längre västerut vi kom desto stenigare blev det. Jag hade inte fått ryggsäcken att sitta ordentligt och efter ett tag blev det trögt, ont och jobbigt. I motluten drog Lotti ifrån eftersom det för henne gick kanonbra. Jag kämpade på, humöret började påverkas och jag gjorde vad jag kunde för att inte låta det gå ut över min omgivning. Med varierande framgång, ska medges. Planen var lunch vid Singi, den checkpoint där man ansluter till Kungsleden och svänger norrut men tiden mellan pauserna blev olidligt långa för mig. Vi hade sagt att vi skulle stanna till var femte kilometer och aldrig har väl den sträckan varit så lång.

Nu låter det som om jag bara led denna dag men det är inte sant. Jag kunde fortfarande njuta av allt runtomkring mig, ta in landskapet och vara i mig själv i nuet, men jag sticker inte under stol med att ryggsäcken och den smärta den medförde la lite sardin på upplevelsen. Så varför justerade jag den inte? Det kan väl inte ha varit så svårt? Självklart inte, men jag hade inte haft några problem dagen innan och jag tyckte inte att jag hade ändrat på den sedan dess. Jag tänkte väl att det bara var ovanan, precis som att träningsvärk är lite värre dag två, liksom. Ont ska med ont fördrivas och all den jazzen. Skit samma, när vi började ta oss nedåt i dalgången mot Singi var det med en lättnad, så kan vi säga. Jag lyftes upp lite extra av det faktum att jag nu kunde se var jag kommer att vandra nästa år, vart jag kommer ta vägen när jag kommit hit. Det kändes märkligt nog lite ”hemma” och Lotti fick givetvis fotografera mig där jag likt Gustav Adolf står och markerar positionen. Vi hade läst att denna etappen skulle vara jobbig och arrangörerna hade inte fel. De visste också vad de gjorde när de bjöd på kaffe och souvas med mos och lingon i bröd efter stämplingen.

Klockan var över 20:00 när vi äntligen kom över det lilla krön som gjorde Sälkastugorna synliga för oss. När vi slagit upp tält, ätit druckit en halv trefemma NG (vem fan vågar dricka mer öl strax innan läggdags i tält?) och kommit i säcken var hon 22:30. Vi tog oss en rejäl funderare utifrån dagens strapats (för mig). Den ursprungliga planen var att gå ännu längre i morgon och då över Tjäktja-passet, ledens högsta punkt. Lät tufft. (se höjdkurva överst i inlägget) Vi hade tre dagar kvar, kanske skulle vi dela upp kvarvarande sträcka mer jämnt (vi hade planerat för bara 15 km sista dagen)? Vi beslöt oss för två saker, det första att vi inte skulle känna oss tvungna att gå hela vägen till Alesjaure i morgon utan stanna tidigare om det kändes att det behövdes. För det andra skulle vi inte räkna vandringspass i kilometer utan i tidsenheter. En 10-15 minuters paus varje timma, vare sig vi kände att det behövdes eller ej. Vi köpte även lite choklad och snacks i Sälka att ha vid pauserna, något vi slarvat med hittills. Jag släppte upp alla remmar på ryggsäcken, hängde på mig den och drog åt. Jag kände direkt att den satt annorlunda nu och det visade sig också vara fallet när dagen var slut och vi slagit upp tältet i Alesjaure.

Tjäktja? Jovars, det var ett brant pass, men i min mening hade man överdrivit jobbigheten i förväg. Sett till hela sträckan finns det pass som är jobbigare i längden. En ”explosiv” insats är inte alls lika kämpig som timmar i svagt motlut och ojämnt underlag, som är fallet den sista halvmilen före Kieron till exempel. Pauserna var perfekt planerade. De gjorde väldigt gott och kom lagom ofta. Se där något att lära sig.

Mygg, undrar du? Idag var dagen då vi på allvar började känna av dem. Hittills har det varit lite lagom blåsigt hela tiden och då håller de sig borta. Jag undrar om de sitter och kurar någonstans eller om de helt enkelt blåser bort… Nu är det så med mig och mygg att vi kommer ganska bra överens. De låter mig vara mer eller mindre och om de dristar sig att ta en munsbit så lämnar de väldigt sällan något efter sig i form av bett eller kli. Annat är det med Lotti. Hon förefaller falla alla bitande kryp i smaken som ett veritabelt schmorgosboard och det spelar egentligen ingen roll vad hon gör. Dessutom kliar det. Mycket. Vi var förberedda så tillvida att vi hade köpt myggmedel, US622, som vi i olika tester hade sett fått bra resultat. Såväl spray som stift fanns och när vi travade på i dalgången ner mot Alesjaurestugorna fick såväl kläder som exponerad hud behandling i flera omgångar. Nu är det väl så med myggmedel att dess effektivitet avgörs lite i kombination med den som har det på sig, men jag tyckte det funkade bra. Visst, det surrade rejält runt hatt och huvud och flera var de gånger då något flög lite för nära i samband med inandning vilket ledde till lite hostande och spottande, men jag blev i stort sett inte biten alls. Jag såg till och med några som dristade sig till att landa på handen för att försöka men som snabbt ångrade sig när de kände hur det luktade. Själva stugorna ligger på en liten höjd och ganska öppet så där hjälpte vinden till att göra kvällen med solens nedgång i svenska fjällvärlden framför fötterna sådär magisk och fin som man tänker sig den.

Nej, jag har inte kissat ner mig, det är byxornas färg.

När jag lägger mig på kvällen börjar mina muskler jobba med återhämtning. Det liksom kryper i framför allt benen, det är svårt att ligga still, än svårare att somna. Det Lotti får lida när det gäller småkryp tar hon igen med en gudabenådad sömn så det blir inte mycket småprat efter sänggående innan hon snusar sött bredvid mig. Så där låg jag i fjällnatten och vände och vred på mig. Jag kan inte minnas att detta var ett problem när vi vandrade i Spanien, men det var ju å andra sidan ett tag sedan. Det här är givetvis jobbigt, man vill ju sova, man vet hur viktig sömnen är för återhämtningen och för orken nästa dag, men om ni är som jag vet ni att kan man inte så kan man inte. Det är bara att vänta ut. Så här i efterhand tror jag att detta var den värsta natten vad detta anbelangar så kanske är det på det viset att det handlar om tillvänjning, att det är en form av aktiv träningsvärk eller vad man ska kalla det. Bit ihop och kom igen, Jochen.

Fjärde dagen var planen 18 km med option på 2,5 till, beroende på hur vi kände det vid checkpoint Kieron. Första delen av dagen gick väster om sjön (Alesjaure) ni ser på bilden ovan. Det var mycket blötare och sörjigare idag än vad det varit tidigare, även det ett resultat av den sena sommaren, men överlag var det ett lättvandrat underlag och vi trampade på bra. Vattnet i sjöar och vattendrag har en märkligt isblågrön färg som fascinerar. Den är hart när omöjlig att fånga på bild även om jag kan se på bilderna efteråt att jag försökte många, många gånger… Man kan även gå på östra sidan av sjön och därmed passera en liten sameby men då behöver man vada längre norrut och med de blöta markerna rekommenderade man inte detta. Synd att fastna och behöva gå tillbaka 9-10 km, liksom. Kanske tar jag den sidan nästa år, för variationens skull.

Efter sjön öppnar landskapet upp sig lite och där började det också blåsa en del. De mygg som försökt hänga med oss var bokstavligt talat som bortblåsta och ju längre norrut vi kom desto mer tog vinden i österifrån. Efter ett tag fick jag ta av mig hatten och välja Windstoppermössan istället. Innan vi kom fram till Kieronmassivet hade vi fått veta att det gällde att fylla på vatten före ett renstängsel eftersom det inte fanns möjlighet sedan förrän strax innan checkpoint. Vi gjorde det och passade på att göra mat i lä av ett klippblock före bestigningen av berget. Vad som sedan låg framför oss är ett exempel på vad jag menar är jobbigare än Tjäktja-passet. 6-7 kilometer på stenigt underlag, uppför och på skrå på en bergssida. Därtill ganska kraftig blåst. Vi pratade inte speciellt mycket med varandra denna period, man borrade liksom ner huvudet och kämpade på, samtidigt som man hade full koll på var man satte fötterna. Men här är en av tjusningarna med vandringen, man behöver inte prata. Alla har fullt upp ändå, såväl med den fysiska aktiviteten som med processandet av alla intryck runt omkring. Många kallar det ett meditativt tillstånd, men jag skulle hellre vilja beskriva det som ett tillstånd där så mycket händer att man behöver vända inåt och koncentrera sig på koordinationen av kropp och sinne, alltså mer att koppla ihop allt som är du än att koppla ifrån.

När vi rundat berget bar det av brant nedför (= uppför nästa år) och inom kort satt vi vid foten av Kieron och käkade pannkakor i solen. Vi var nu bara några hundra meter söder om gränsen till Abisko Nationalpark och det är viktigt eftersom där får man inte tälta hur som helst. Vi hade alltså att välja mellan att finna tältplats här och gå de sista 17 km i morgon till mål eller att gå dryga 2 km till och hoppas på plats vid Abiskojaurestugorna och därmed ha de planerade 15 km kvar till sista dagen. Vi valde att chansa och även om det inte var skitlätt att hitta en plats att slå upp tältet på så gick det med lite god vilja. Som vanligt flockades folk kring bastun och trefemmorna, men vi käkade och gjorde oss redo för säcken istället. En ensamvandrande tjej som blev granne till oss sa att hon hört att det skulle bli regn och mycket riktigt, inte långt efter att vi krupit ner i värmen började det regna och det tog i ganska ordentligt. Det kom ytterligare någon skur lite senare under natten, men vårt Hilleberg-tält stod pall för detta och vi vaknade torra och fina morgonen efter. Vädret var bra hela vandringen. Jag höll ju koll innan vi åkte iväg och vi var ganska säkra på att vi skulle få regn varje dag i större eller mindre utsträckning. Nu visade det sig att detta var det enda regn som kom, resten av tiden var det 12-15 grader, en lätt bris och blandat med sol och växlande molnighet. Lite tur ska man ju ha också, eller hur?

En sak som jag tror kommer bli annorlunda när jag går själv är djurlivet. Nu såg vi några renhjordar på avstånd, fjällabbarna var ganska frekventa och lämmel sprang lite här och var men bortsett från det och någon enstaka ripa var det inte mycket vi såg. Tror nån det, djuren höll väl sig undan när området var fullt av vandrande människor med orange flaggor. Går man ensam föreställer jag mig att det blir lite annorlunda, framför allt söder som Singi. Men en sak slår det mesta. En av dagarna hörde vi ett ljud eka i dalgången. Som en hes hund, ett gällt skall. Vi stannade till och efter ett tag såg vi att det rörde sig i vegetationen på andra sidan av vattendraget i dalen. Rätt som det var hoppade något ur buskarna, ner i vattnet och började simma mot andra sidan, vår sida. Medan den simmade fiskade jag fram kikaren och när den kom upp ur vattnet igen hann jag se tydligt innan den försvann in i buskagen igen – en räv. Kunde det ha varit en fjällräv? Häftigt var det hur som helst och när vi var i Absiko gick vi till Naturum där och pratade med föreståndarinnan. Jag beskrev det hela, hon tog fram en bok och visade lite bilder och det stod klart att det var en fjällräv vi sett! Hon gratulerade oss och berättade att stammen sakta växer sig starkare och att de vet att det finns räv just i det området. Hon sa att jag absolut skulle skryta med att jag sett den, men att jag inte behövde tala om exakt var någonstans. Så det är nu min och rävens lilla hemlighet…

Sista dagen blev lite overklig. Det skulle ta slut. Vi drog ut på det så mycket vi kunde, tog en extra lång lunchpaus (då jag åt chili con carnen jag sparat med hänsyn till mitt tältsällskap) och njöt av soligt väder i fjällbjörkskog och mer och mer lummig terräng allt eftersom vi närmade oss Abisko. Par och grupper som vi lärt känna på vägen gick förbi oss bara för att senare bli omkörda av oss då de verkade sitta och njuta på samma sätt som vi, för att liksom få ut det gottaste ur det goda. Det blir ju så, efter ett tag märker man att man håller ungefär samma tempo som några andra, man slänger lite käft, tar kort på varandra åt varandra, konstaterar att de hade hittat ett lite bättre rastställe än vi och att flera var ute för andra, tredje eller femte gången i ordningen. Det är lite blandat det där, för samtidigt som det kan vara väl så trevligt att träffa andra och få deras input och berättelser så är det också väldigt skönt att vara för sig själv. Det är inte alltid jag är intresserad av att småprata bara för att jag sitter och luftar fötterna bakom en sten och av den anledningen är jag lite försiktig med att störa när det är jag som passerar. Jag hoppas jag finner en bra balans på det nästa år.

Och på tal om fötter: Vi klarade oss bra från skavsår båda två. Jag fick inga, men det är lite som med myggorna, jag verkar inte vara byggd för det. Visst, fötterna kändes och vissa av dagarna hade jag den där lite ”brännande” känslan på trampdynorna, men jag var duktig med att tvätta fötterna varje morgon och på denna korta vandring kunde jag unna mig att ta på rena/nya sockar varje dag. Nästa år får jag tvätta strumpor för att kunna göra det, men principen tror jag är viktig. Lotti hade slagit in sina tår i Compede-paket och klarade sig nästan. Det blen en liten blåsa mot slutet, men på det stora hela ska vi nog inte klaga. Vi såg folk som såg ut att må bra mycket sämre och vi såg de som valt skodon som om de trodde att de skulle ut i Slottskogen och promenera. Alla sätt är som bekant bra.

Strax efter 14:00 den 12/8 gick vi igenom porten till Kungsleden och kort därefter in i målet vid Abisko turiststation. Jag kom 8 sekunder före Lotti, men det är ju inte speciellt viktigt. (eller hur…) Väl på rummet unnade vi oss rejält långa varma duschar (det var innan vi såg anslagen i korridoren att de bad gästerna spara på vattnet med tanke på alla gäster som var där) och kopplade av ordentligt innan vi gled ner till restaurangen och firade vår bröllopsdag med tjälknöl på älg, torskrygg och chokladmousse. Och vargtass.

Trodde ni det var slut? Sorry, jag har lite till bara, sen ska ni få ledigt, jag lovar.

Vandring är min grej, det är inget snack om saken. Jag trivs som fisken i vattnet och ingenting av det som hände under FC avskräckte mig från att genomföra mitt äventyr nästa år. Jag har redan börjat planera lite och det går inte en vecka utan att jag tänker på det. Släkt och vänner som var här och firade min 50-årsdag bidrog oerhört generöst med presentkort på Naturkompaniet till utrustning och jag har redan börjat nyttja dem i form av av Claes Grundstens bok samt Calazo-kartor över området. Jag funderar på vad jag ska ha för tält, hur jag ska lösa maten med mera. Det är jätteroligt!

Det hände givetvis mycket mer under vandringen och jag hade kunnat berätta väldigt mer detaljerat dag för dag, men detta inlägg blev ändå lite för långt och jag vill inte att ni ska få sittsår. Jag kommer fortsätta att uppdatera här allt eftersom inköpen blir gjorda och planeringen går framåt, men tills dess vill jag bara lämna er med en liten grej:

Jag har startat en insamling till Cancerfonden som är kopplad till min vandring. Vi kan tända hur många ljus i fönster som helst, sända styrkekramar över insta och be i valfritt religiöst samfund, men det enda som hjälper i kampen mot cancer är forskning. Pengar till Cancerfonden är pengar till forskning och om jag kan bidra till att det kommer in en slant vill jag göra det. Jag har satt en tusenlapp per mil jag ska vandra som mål, men varje krona som kommer in är en seger. Och har du inte råd eller möjlighet att bidra, hjälp till genom att sprida informationen till dem du känner. Ju fler som har vetskap om insamlingen, desto större är chansen att vi når målet tillsammans. Du hittar insamlingen om du klickar här.

Tänka sig, du orkade hela vägen hit!

+Follow
Gammel brôte

Login